Underbart och fördjävligt.

Det gör ont mest hela natten och massor på dan.

Så mysigt och ändå inte. Den mest ambivalenta sortens ambivalens. Njutbar smärta och otålig trivsel.

Simtävlingarna fortsätter där inne. Dagens gren 400 m fjäril. Jag idisslar. Prisa gud för Novalucol!

Fnissar åt en liten rumpa som guppar när jag klappar på den. Kallar ilsket barnen för Fredriks när det värker för mycket. Tänker att de gott kan sparka lite till och ofta så att jag vet att de är okej. Ler lyckligt med glädjetårarna glimmande i ögonvrårna.

Registrerar sammandragningar. Hoppas på att det ska sätta igång trots att jag gärna vill ha kvar dem åtminstone till vecka 35. För deras skull.

Står ut. Nästan.

Räddningen är vetskapen om att det är övergående. Helskotta så skönt! Men... nej, jag vill fortsätta vara gravid. Vill inte att det ska ta slut. Känner ibland som att jag blir snuvad på en graviditet. Samtidigt pustar jag lättad ut. Tänker lottovinst med dubbla prissumman. Tänker att det verkligen inte kan vara dubbla jobbet jag gör nu.

Jag lever ju!

Så enkelt får det väl ändå inte vara att bära ett barn?  Mjaja, jag vet. Allt är individuellt.

Är så vansinnigt trött. Längtar mig trött, äter mig trött, gråter mig trött, bär mig trött.

Jag bygger en koja av kuddar i soffan och försöker komma ikapp några timmar nattsömn medan jag bråkar med det egna dåliga samvetet. Att fräsa åt sin sambo hjälper föga mot frustration och ändå gör jag det gång på gång. Har gjort det nu på morgonen.

Jag lägger handen på magen och viskar att det väntar en jättefin och världsbäst pappa här ute. Och en mamma som ska försöka vara snäll.

Snart älsklingar, snart ska vi kramas på riktigt.

En egen handyman!

Jag är så ruskigt impad av min sambos skills så att jag nästan hmm.. kissar ner mig, eller gråter eller dööööör!

Allvarligt. Killen har aldrig snickrat. Nu bygger han väggar och trappräcken och badrum så att det står härliga till. Klart att han är duktig på att tänka ut och konstruera saker som utbildad ingenjör, men det krävs ju ändå händighet i någon form. Det krävs en fallenhet. Och allt görs med ett leende på lut.

Jag är lyckligt lottad som har en alldeles egen handyman. Och vilka muskler han samlar på sig! Jag behöver inte ha dåligt samvete för att stackarn tvingas dra upp sin kvinna ur soffan, sängen och bilen. En stadig hand och jag är på benen. Galant!

*lycklig suck*

Utmattad med ett leende.

Redan tisdag. Tiden försvinner. Jag vetifan vart, men så är det. Min mage är knölig. Nån har simtävling där inne. Dagens gren = 200 m medley.

I söndags eftermiddag for mamma och pappa hem till sitt igen. Lite jobbigare den här gången än vad det brukar vara. Skyller det mesta på hormonerna.

Det är gott att ha tryggheten personifierad x2 inpå sig. Jag kan få gny och tyckas synd om lite, som den lilla tjej jag fortfarande kan få vara ibland i deras ögon. Samtidigt kan jag stolt få visa upp och delge dem det vuxna och ordnade liv jag lever med min prins. Åter känns det lite sorgligt att vi bor så långt från varandra, men det finns ju tåg och bil. 

Det har varit en fröjd att höra Fredrik och pappa snickra badrum. Det blir så jäkla bra. De funkar kalasbra ihop och jag och mamma har gått och myst åt våra "favoritkillars" mumlande och fniss på andra sidan väggen.

Mamma har bland annat varit hushållshjältinna och hjälpt mig massor med saker jag inte längre orkar. Så gott att ha det välstädat och i ordning! Dessutom har hon agerat sugklocka på min mage så fort det sparkats men det är inget jag tycker känns konstigt. Jag kan förstå att det känns speciellt när ens dotter ska bli mamma.

I lördags kom svärföräldrarna med en färdigsnickrad furutrappa på släp till vår hall. Så jäkla fin! Satan så bortskämda vi är jag och Fredrik.

Det läggs ner massa energi från våra föräldrar i vårt husprojekt och det är värt så mkt mer än vad de någonsin kan tro. Nu ska det bara till en sista liten snickeridel innan trappan kan fästas fast och användas.

Jag ser jättemycket fram emot att få gå upp på övervåningen igen för första gången på flera veckor. Stegar är inget jag ger mig i kast med i mitt tillstånd.

I går hälsade vi på ute i snickerifabriken där trappan är tillverkad. Två specialgjorda dörrar är på g nu under de närmsta dagarna. Lyx!

I övrigt så är allt ganska normalt. Efter tillväxtultraljudet igår är Fredrik och jag stolta, blivande föräldrar till små tjockisar vad det verkar. Jag ligger långt över medel i magstorlek och barnen är jättestora för att vara tvillingar. Jag hoppas dock att mina besvär kan hålla sig på den nivå de är nu som max. Har så satans ont i mina knän av tyngden att jag knappt tar mig upp från sängen på natten. Undrar om man typ kan hamna i rullstol för sånt här? Och om.. det är ju förvisso skitsamma om man i alla fall inte kan resa sig för att gå på muggen?! Hmmzzz...

Nu ska jag "efter frukost-sova".

Stoppa klockorna!

Jag hinner inte med!

Nu känns det verkligen som att tiden rusar fram. Mina älskade föräldrar har varit här sedan i lördags och det känns som att det typ var igår de kom. Visst har vi hunnit med massor och badrummet utvecklas för varje minut, men ändå!

Det är lite skrämmande.

Under den hittills snabbt gångna veckan har följande inträffat:

- Vi har provkört en ny bil. En tvåårig Ford som gått 4500 mil. Jättetrevlig och rymlig nog för en tvåbarnsfamilj.

- Golvet i badrummet har reglats, lutats, isolerats och läggs för stunden igen med råspont av papps och sambo.

- Mamma har hjälpt mig lasta in och köra hem 25 kvm klickgolv, samt sköter markservicen med finess.

- Vi har ätit kopiösa mängder mat och annat gott.

- Mamma har sytt om lite uddalakan till spjälisarna. Nu får bäbisarna sova gott i mjuknötta tyger!

- Fredrik och jag har köpt bilen vi provkörde. Hämtas i morrn. Vuxenpoäng deluxe.

- Jag har mest sovit, druckit och kissat...

Det är vad jag klarar av.

Månne är det min oförmåga att hjälpa till med alla projekten i huset som gör att jag tycker att tiden går så fort. Bitvis är det underbart att bara få iaktta mina nära som pysslar och donar, men ibland känner jag mig bara värdelös och tjock.

Hur eller hur så är det inte långt kvar av graviditeten nu. I senare halvan av vecka 31 just nu och tillväxtultraljud inplanerat på måndag. Det är spännande i det här skedet när de växer så in i bomben fort. Magen är emellanåt mer fyrkantig än rund och stinn som en proffsfotboll. En tå i ljumsken kan kittla mig till asgarv och en annan liten häl kan ge mig obehagsrysningar när den trevar sig fram under revbenen.

Men det är mysigt trots allvarliga foglossningar.

Den som väntar på något gott...

Apropå det så lagar mamma blåbärspaj nu. Det doftar underbart i huset.

Falsklarm, kalas och nu skiner faktiskt solen!

Nu har jag slarvat med uppdateringar igen, men det har hänt rätt mycket senaste dagarna.

Natten till onsdag sov jag som en gud inne hos svärmor och svärfar i deras källare. Ångesten över att sakna toalett och dusch hemma i huset försvann lika smidigt som en fis i motvind. Jag slappnade av.

Natt två däremot blev inte alls lika bra... Jag somnade aldrig. Låg vaken och vred mig och en extrem huvudvärk tornade upp sig. Vid fyratiden kände jag panik av smärtan och flydde toatryggheten för bekant tystnad, rätt luft, "våra" lukter och min egna säng. Tankade i mig Panodil och yoghurt. Inget hände.

Två timmar senare hittade Fredrik mig på sängen med spyhinken i beredskap, kelandes med en kylklamp medan jag, halvt uppklättrad mot sänggaveln, försökte hitta ett viloläge. Mer Panodil. Hjälpte föga.

Mitt på dagen, efter kanske totalt en timmes sammalagd sömn, försökte jag kurera med kaffe. Inte heller det nån succé. En halv sockerkaka, som jag hittade i frysen och tinade, funkade dock lite.

Började fundera på allmäntillståndet och hittade tyvärr en hel bunt symptom man inte vill ha som gravid. Jag fick inte tag på min barnmorska på telefon utan hänvisades till förlossningen. Jag ringde och de tyckte att jag skulle komma in eftersom det är tvillingar.

Stackars Fredrik körde som en dåre hem från Göteborg och plockade upp mig för att sedan rusa iväg till Borås. 

Väl inne konstaterades att min blodtryck var bra och att jag inte hade äggvita i urinen. En halvtimme fick jag ligga med elektroder (eller vad det är) på magen för att mäta hjärtljuden på barnen samt mina egna eventuella sammandragningar. Kurvan var perfekt. Phu! Vi kunde tryggt åka hem igen.

Läkaren konstaterade "kraftig variant av spänningshuvudvärk" och med facit i hand kan ju toalettsituationen och efterförljande avslappning förklara det faktumet.

Nog om det.

I går kväll var vi på kalas för Fredriks kusin Emil. Han har fyllt 25 och bjöd på plockmat och jordgubbar. Gott! Det var riktigt trevligt att få träffa lite "släkt" igen och börja lära känna dem lite bättre -igen. Det blir ju inte så ofta vi pratar med varann att vi hinner bli bundis innan vi typ glömmer av varann.

Är lite lagom mör i kroppen idag. Har städat huset och plockat undan en massa saker. Väntar ivrigt på mamma och pappa som kommer om nån timme och ska stanna förmodligen en hel vecka.

Längtar så att det typ hoppar i hela mig!

Och efter massa ruggiga regndagar skiner faktiskt solen nu. Gräset är nyklippt och kanterna trimmade. Perfekt!

Blivande inneboende.

Sådärja.. I går kväll fick jag spel på toalettsituationen. Bra kämpat. Jag som var helt övertygad om att jag inte skulle ha några som helst problem med lite primitivt leverne. Knappt tre dygn funkade det.

Tårarna fullkomligen sprutade när jag och Fredrik bestämde att ta oss an svärmors förslag om nattligt boende i deras källare, med egen toa och dusch samt egen ingång. Lättnad!

Jäsiken så stor min mage börjar bli nu. Jag kommer knappt upp ur soffan eller sängen längre. Det rumlar runt rätt ordentligt oxå. Ibland har jag ingen chans att somna då ett par små hälar och armbågar idogt testar elasticiteten på mammas skinn. Till följd av detta sover jag mycket på dagarna istället. "Vilar" med talboken som värsta godnattsagan.

(Just nu Jens Lapidus Snabba Cash = suger!)

Har inte sytt på ett par dagar då mina fötter bråkar med mig. Jag har x antal deciliter extra vätska runt tår och anklar och ser helt sjuk ut. Det gör ont att sitta upp eller stå för länge och hur mycket jag än skulle vilja så kan man inte ligga och sy. Ska ta tag i nån virkning eller nåt istället.

Firar två år med min älskade Fredrik idag oxå. Känns som så mycket längre sedan vi blev tillsammans men rent positivt sett. Och så det blev! Mannen i mitt liv och far till mina barn.

Jag är så in i helvete lycklig!

Toalöst funkar sådär.

Nu har det gått två dygn utan toalett på Yxet.

Allt revs ut i lördags och i går och nu väntar vi bara på rörmokaren.

Toalettstolen står just nu i källargången. Inte ikopplad eller nåt, utan mest som en stol med en hink i. Pittoreskt under ett gammalt duschdraperi som funkar som tak. Campingkänsla.

Dock är det en nödvändighet att kunna ha det så pass nära i krissituationer, men det är inte direkt kul kände jag i natt. Det hellregnade, en stor kletig skogssnigel slemmade på golvet bredvid stolen och toapappret var fuktigt och kallt.

Jag ska inte klaga. Det funkar, men...

Är uppe i minst tre besök per natt nu i slutskedet av graviditeten. Jag hoppas på uppehållsväder och att arbetet med nya badrummet förlöper smärtfritt och snabbt. Jag hoppas, hoppas hoppas.

I övrigt har helgen varit fantastiskt trevlig. Det känns som att det har hänt massor med allt. Vi har umgåtts med nära och kära, vi har fått massor gjort inne, min mage har växt ordentligt och vi har ätit riktigt god mat.

Nu har vi knappa fem dagar kvar innan Fredrik går på semester och inte mycket längre till att mina gullepäron kommer ner och hälsar på för att hjälpa till i renoveringsarbetet samt att mysa, spela golf och förbereda sig för mormor- och morfarskapet.

Underbart!

Hattifnatt!

Det har varit några extremt varma dagar nu. Har knappt kunnat göra någonting förutom att ligga som en säl vid fläkten med fötterna i isvatten och lite pysselknep och knåp vid symaskinen.

Har skapat en jättefin amningskudde med tvättbart överdrag och två solhattar. Den första (testhatten = grönprickig-rutig) blev lite stor då jag envisades med sömsmån och grejer och inte hade klart för mig hur många centimeters omkrets man ska räkna med på små nyfödingar. Hatt två blev bättre.

Fyndade en stuvbit med fårskallar på Skroten och fodrade med lakansväv. Knapp-upphängningen blev mest till för att dölja att det rutiga kantbandet repade upp sig lite på ovansidan. Men, vad gör väl det?!

Nästa sommar måste de ha större hattar i allafall så det handlar om lite skydd för höstsol i år bara.

Just nu sitter jag och lyssnar på hur det byggs/rivs i badrummet. Killarna hittade ett gammalt igensatt fönster mellan väggarna och frågade om vi skulle ta upp det igen.

Jag kan ärligt säga att det var nåt av det bästa som hänt på länge. När jag har inrett badrummet i huvudet har jag hela tiden saknat ett fönster och spekulerat i hur fint det skulle vara om vi kunde ta upp ett. Men i ett gammalt timmerhus är det inte bara att såga upp luckor här och var.

Lottovinst lixom!

Har satt på en skiva av The Cure nu och njuter av tillvaron. Gårdagskvällen innebar en tur in till Göteborg och middag på en turkisk restaurang där jag åt lamm och potatis med vitlökstjosan och åååååh det var så underbart gott att jag nästan grät! Saknade bara rödvinet.

Efteråt gick vi och såg Ice Age III på 3D-bio. Det var häftigt! Mysfilm dessutom. Jag blir alltid positivt överraskad av de nya animerade filmerna. Förrutom att de är ruggigt snyggt gjorda så är storyn ofta riktigt bra.

Är lite sliten idag till följd av gårdagens strosande på asfalt, men det är en smäll jag gärna tar. Det var så skönt att komma hemifrån och träffa kompisarna och vara "som vanligt" för några timmar.

Nu bjuder svärmor på lunch! Jag är så bortskämd! :)